WHERE MY BLUE BIRD FLIES

OS-jippot vräker sig ut från tv-rutan dygnet runt, men jag kan inte påstå att jag hör till den mest högfrekventa tittarskaran. Micke jobbar dock på rätt bra för att tillhöra toppskiktet av OS-entusiasterna, så han fyller väl även min förlorade kvot.

Soldränkta vyer över snötäckta fjäll i all ära, men jag hoppas det finns lika många entusiaster kvar som bryr sig när den kanadensiska säljakten drar igång vid OS slut och 325 000 sälar ska slaktas. Större delen av dessa är sälungar som klubbas eller skjuts ihjäl. De flesta skadeskjuts för att sedan gå en plågsam, utdragen död till mötes, då den kanadensiska sälskinnsindustrin inte ger jägarna lika mycket betalt för sönderskjutet skinn. Ju färre skotthål, desto finare skinn = mer betalt. Därför är det också vanligt att jägarna använder sig av klubbor och ishackor vid avrättningen.

Anledningen då? Sälarna sägs äta upp torsken. Det ironiska är att torsken utgör ca 3 % av sälens föda. 3 % som industrin gärna vill fiska själva. Att det sannolikt kan vara fiskeindustrin själv som ligger bakom det kraftigt minskade torskbestånbdet, det låtsas man inte om.

Sälen är en opportunist som äter många andra djur, bland annat arter som i sin tur äter torsk. Detta har gjort att många forskare nu ställer sig på den sidan som säger att dödandet av grönlandssäl faktiskt motverkar det officiella syftet - att öka andelen torsk som kan fångas av människan.

I mina ögon är det här bara en jävligt barbarisk industri som får en att må illa. Man känner sig så hjälplös.