The end of an era

Nu har jag inte skrivit på flera dagar. Det känns, för jag har mycket att berätta och vet inte var jag ska börja. Ska försöka summéra lite. Har haft sjukt mycket senaste veckan. Sista veckan på Grandios. Suttit och redigerat inslaget som ett tok för att hinna klart, och det blev klart! Ska lägga upp det på min hemsida sen så får ni titta. (Hemsidan som jag ännu inte promotat, men snart! Ska bara fixa lite grejer på den först.)

Slutade som sagt på Grandios i fredags. Det blev en ganska spartansk avslutning nere i redigeringen. Jag avtackades med en folköl och en näve chips, sen tittade vi på inslaget och pratade lite. Dom tyckte inslaget blev roligt och bra, men dom verkar liksom inte veta hur dom ska använda sig av det. Tanken var att det ska ligga på nätet, som en grund för en webbplats med roliga klipp och inslag. Dock hade dom glömt säga till mig att jag inte skulle ha använt någon musik i inslaget, för det fick helst inte kosta något, tydligen. Weho. Det är ju bra att veta när man redan suttit i flera dagar och byggt upp ett inslag där musiken har en ganska stor roll. Dom frågade om jag skulle kunna ta bort all musik  bara rakt av, men nu är ju min praktik där slut. Och dom verkar inte själva ha tid att fixa med det. Eventuellt skulle jag komma in i veckan nu och fixa det, men det lär ju ta lite tid, för att plocka bort musiken i ett 4 minuters inslag som är klippt efter musik blir nog lika med slakt! Då måste man nog tänka om från början om korta ned rejält.

Well well. Så kan det vara med kommunikation ibland. Personligen tycker jag ju att det skulle bli ett väldigt billigt inslag även om man får betala för någon minuts musik, med tanke på att personen som gjort det är praktikant och inte har ett öre betalt! :) Nåväl, jag har i alla fall utökat min portfolio med ytterligare ett arbetsprov, och det är ju alltid kul.


I övrigt har jag trivts rätt bra på Grandios. Otroligt sköna, lugna människor som är lätta att jobba med och som kan vara både professionella och humoristiska på samma gång. Det verkar vara sällsynt i en bransch där alla är så jävla nervösa och stissiga och bara är rädda för allt som kan gå fel. Jag hoppas på att få komma tillbaka dit någon gång.




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0