WHERE MY BLUE BIRD FLIES

Idag har jag återvänt till samhället. Lätt hostande men betydligt piggare intog jag åter min plats i flocken på UR.
Vad händer då? Jag har mycket att göra. Jag och min praktikantkollega Louise ska göra några reklamfilmer för barnprogrammet Mega. Idéerna, foto och redigering står jag för, medan Louise fixar skådisar och vi hjälps åt att producera. Till detta projekt ska ja ha en av de stora kamerorna med lite finare optik, vilket känns kul. Jag behöver utmaningar för att inte stagnera!

Vi är just hemmkomna från middag. Jag, Micke, Manne, Mackan, Viktor, Thomas, Sanna och Emil har varit på gay-båten Patricia och ätit middag. Jag åt en hälleflundra med svartrötter, kantareller och senapsvinaigrette som servitören rekommenderade varmt, men det var ingen höjdare. En fisk bara, helt enkelt. Varken mer eller minre i mina ögon. Svartrötterna var indränkta i någon slags soja, så dom smakade typ sushi.

På vägen hem väntade vi på tåget vid slussen. Djurpolisen Johanna väckte alla väntande människors uppmärksamhet genom att plötsligt ropa "Det är en mus på spåret, en mus på spåret!" och peka hysteriskt med paraplyet (det regnade ute). Där på spåret satt en söt liten mus, helt lugnt sniffandes med dom små morrhåren i vädret. Jag och Sanna blev först lite nervösa och ville rädda musen, men precis innan tåget rullade in på perrongen hoppade musen åt sidan och avbröt självmordsförsöket. Bra musen!
Den kom nog i sista sekund på att det trots allt finns något värt att leva för, även om man är liten mus i en lång, mörk tunnel.

Vad fint. Undra vad den tänkte på?