WHERE MY BLUE BIRD FLIES

Delar av det mytomspuna Zorsläktet anländer imorgon. Egentligen har några redan landat, men imorgon ska vi alla släppas ihop i den grönskande beteshagen Stockholm, och det lär bli ett helt ljuvligt jävla tjatter!

J'ADORE!

Skar just upp hela jävla pekfingret. Blooooood!

Jag är åter i Sverige efter en grym vistelse i Marseille och Cadenet! Familjen Merlins grymma vin Le Cul de loup bland vinplantagen i supervackra Cadenet, ost, goood mat på schyssta restauranger, musik, franska, konsert, häng osv!

Ifånen stulen on the fly när jag satt och käkade på en uteservering i Marseille innan konserten med OK Bonnie (www.myspace.com/okbonnie), så det är ju lite surt. Sitter just nu i telefon med Folksam för att få veta om jag får tillbaka nåt på hemförsäkringen.

Men i övrigt var resan fin fin! Ska lägga upp lite vettiga bilder när jag får dom skickade till mig!

I helgen har Diana varit hos mig. Vi har rännt på Ikea och börjat inreda min lägga. Kan nog bli bra med tiden!


Här kommer några märkliga bilder tills de vackra dyker upp:


La Cave de Lourmarin!


Flaskan är tom


Electrojörgen med sämsta mobilen i Frankrike väntar på en lunch-entrécot.


OK Bonnie




Hej så länge nu måste jag jobba!

Ps. Jag har blivit tjock. Har passerat min tidigare maxvikt, haha. Vad hände. Är iof rätt nöjd, var ju dit jag ville. Men nu ska det fan tränas också! Tja.

Jag har ett roligt jobb. Träffar en massa människor hela tiden. Skapar kontraster på arbetsplatser genom att glida dit med vårt team, möblera om soffgrupper och rigga en massa lampor på platser där konstnärliga uttrycksformer som rörlig bild annars aldrig skulle ägnas en tanke. Det är kul. Känslan när någon övervinner sin kameraskräck och faktiskt börjar prata, leendet på den stora VD:ns läppar när han inser att det här med filminspelning var ju ganska lajbans. För det finns ju så mycket att säga. Men hur ska det sägas? Det där stiffa, formella är sällan det som tilltalar en publik. Till vilka ska vi prata? Vilka är vi på det här företaget egentligen, och hur ska vår historia berättas?

Har haft arslet fullt de senaste två dagarna. I rollen som inslagsproducent finns verkligen utrymme att kreéra.
Oavsett vad som produceras, för det finns tusen sätt att säga saker på. Det är ett inre jubel.

J

Vet inte hur jag ska uttrycka mig, men om jag skulle prova skulle det antagligen låta något i stil med hej hej hemskt mycket hej, jag känner inte igen mig själv, för det är första gången på tio år som jag älskar en bok, finner mening i att dansa och koka makaroner samtidigt, och sann lycka i att fundera över hur vårvärdet verkligen känns.

Jag skriver musik, inte för någon, men jag gör det. Det blir några rader vardagslyrik här och där, tankfulla rader om allt man kännt men inte förklarat för sig själv. Livets längtan efter sig självt.

Möter motgångar med lite mera kraft, skrattar lite mer innerligt åt det som är kul i livet.

Kanske låter som klyschiga, uppenbara sanningar om en strävan efter en perfekt tillvaro, men det är faktiskt på riktigt.

Nu ska jag läsa boken om Majbritt och hennes kärlek till undulater. I sista kapitlet rökte hon och Doppler gräs och tappade bort en älg, sen gick dom barfota i bräcklig morgondagg.


Godnatt.

Kontoret. Massor att göra. Klippa klart, skriva om speaker, planera inspelning, kontakta kunder, äta upp matlådan.
Jag var och tränade för första gången på tre månader igår. Fan vad underbart, hade glömt bort hur det känns i kroppen efter att man tränat och bastat i följd.

Hjärtat är stort. Jag förstår fortfarande inte var harmonin och glädjen kommer ifrån. Ska inte heller göra allt för avancerade efterforskningar på det, låter det okända hänga mig i hasorna bäst det vill så länge det mig behagar.

Längtar till tunnelbanan. Då kan jag fortsätta läsa min fantastiska bok, som jag lånat av Jojjan 2. Volvo Lastvagnar heter den, skriven av Erlend Loe, och det är skönt att läsa en författare som verkar lika smågalen som jag känner mig just nu. Matchar det inre trycket, liksom.

FRIDENS