WHERE MY BLUE BIRD FLIES

Jag har ett roligt jobb. Träffar en massa människor hela tiden. Skapar kontraster på arbetsplatser genom att glida dit med vårt team, möblera om soffgrupper och rigga en massa lampor på platser där konstnärliga uttrycksformer som rörlig bild annars aldrig skulle ägnas en tanke. Det är kul. Känslan när någon övervinner sin kameraskräck och faktiskt börjar prata, leendet på den stora VD:ns läppar när han inser att det här med filminspelning var ju ganska lajbans. För det finns ju så mycket att säga. Men hur ska det sägas? Det där stiffa, formella är sällan det som tilltalar en publik. Till vilka ska vi prata? Vilka är vi på det här företaget egentligen, och hur ska vår historia berättas?

Har haft arslet fullt de senaste två dagarna. I rollen som inslagsproducent finns verkligen utrymme att kreéra.
Oavsett vad som produceras, för det finns tusen sätt att säga saker på. Det är ett inre jubel.

J