WHERE MY BLUE BIRD FLIES

Hej. Jag är i Luleå. Färgar håret, ser ut som en punkare just nu. Blir det lila eller brunt? Vet fan inte. Blött hår är förädiskt och vilseledande. Det skulle bli rött? Åt bruna hållet.

Sweet att vara hemma. Jag och sis har varit på Kvantum och segat oss. Valt te i 25 minuter. Gjort skäl för I-landsproblematik och lagt för mycket tid på för oviktiga beslut om huruvida grönt the med mintsmak smakar tandborstvatten eller inte. Men sånt är skönt ibland! Det blev två teer. Säger man så? Jag gör det nu. Två svarta. Ett med mango/persika och ett chai. Jag fick inget nyttigt grönt, blev kungligt nedröstad.
Handlade även 8 paket ströbröd. Vad ska vi ha dom till? Det får ni gissa, haha. Ni kommer aldrig gissa rätt ändå.

Why are you so small?






Målade den igår. Älskar att spendera en hel söndag på att enbart måla, äta brända mandlar, dricka chaithé och lyssna på Van Morrisson. Helt sjukt soft. Nästan förbjudet.

Gjorde ett litet hyss för någon vecka sedan.
Micke hade ätit blodpudding, och jag passade givetvis på att roa mig med biten som blev kvar.
Gjorde en liten fejkdessert som jag försökte bjuda Micke på. Han gick nästan på det, men som den brighta civilingenjör han är, genomskådade han min kupp innan han satte tänderna i den tjusiga atrappen!

Idag är det fredag, och det innebär hängning.
Klockan 17.30 går Krokodill i barnkanalen. Titta gärna, jag har fotat allt som inte är studio och inslag om djur.
Kram för fan.

Skärmarbrink har blivit skärmarskräck.
Här om natten låg vi sömlösa efter att ha tvingats lyssna till skriket från ett rådjur som blev styckat av en räv, precis nedanför balkongen. Rävar tar ju rådjur, så det är väl naturens gång, men det värsta var att skriket var så hjärtskärande och mänskligt. Övervägde att ringa polisen, och när jag bestämt mig för att göra det slutade rådjuret skrika och hade förmodligen gått en tragisk död till mötes genom tusentals bett av en ond räv.
Kände sån fruktansvärd ångest över detta hela natten och dagen därpå, och grät i omgångar över att jag borde försökt rädda rådjurskidet. Men yrvaken mitt i natten tänker man inte alltid helt klart. Panikslagen försökte jag sålla bland alternativen att gå ut och göra slut på rådjurets lidande själv, rädda rådjuret och försöka laga det, ringa polisen och be dom ingripa eller bara låta den grymma naturen lunka vidare.
När rådjuret väl slutat skrika skämdes jag fruktansvärt över att ha valt det senaste, enklaste alternativet.
Jag mår fortfarande jättedåligt över det här och gråter när jag tänker på det.

Kommer aldrig mer överväga att ingripa om någon ropar på hjälp, utan bara göra det.
För det var ju precis det rådjuret gjorde. 

Förlåt.

Det var förmodligen den här mammans unge som föll offer
för räven. Den här bilden tog jag några dagar innan just
utanför huset. Ungen var i närheten men kom aldrig med på bild.

Micke fyller 23 år idag. Hurra!
Snart lika gammal som jag, moahaha.

Födelsedagsfest hos Johan igår. GTV-crew var överrepresenterade bland besökarna, men några sidekicks hade också hittat dit. Trevlig tillställning. Det spelades gitarr och blev en hel del skrål samt snicksnack om varför kändisdjungeln var så dåligt.

Idag mår vi bättre än vad vi förtjänar. Jag och Mikael har varit och käkat på vårt nya favorit-kebab-hang-out-ställe; Jerusalem Kebab. Namnet är lite otäckt, men dom serverar rikrigt bra kebab/falafel/kycklingkebab med massa goda tillbehör.

De senaste dagarna har gått i djurens tecken.

Onsdag
Jag gör ett tappert försök till att rädda en liten fjäril som flaxar runt i T-banevagnen. Alla resenärer viftar hejvilt med armar och väskor när det lilla flygfät förtvivlat försöker hitta vägen ut bland näsor, påsar och skrikande barn. Tillslut landar den på mitt finger och där får den såklart sitta. "Här har du din fristad" viskar jag lätt i hans öra och tänker att det här kan bli en vänskap för livet. Jag inbillar mig faktiskt att fjärlien ser lite gladare ut efter dom orden. Jag planerar att ta med mig fjärlien ut i friheten vid stationen Skärmarbrink, men just innan tåget stannar där flaxar min förvirrade lilla vän iväg och sätter sig på en ruta längre bort. "Se upp för dörrarna dörrarna stängs" säger konduktören, och jag kastar mig ut ur vagnen och landar på perrongen i mitt Skärmarbrink. Ekipaget rullar vidare och jag ser den lilla fjärilen sitta kvar på rutan när tåget gnisslande lämnar perrongen. Fan tänker jag. Stackars liten. Hoppas det var någon annan djurvän ombord på den vagnen som tog över min räddningsaktion. Annars sitter han nog där än. Stirrar ut genom rutan medan nya resenärer viftar honom fram och tillbaka mellan varandra. Svischar fram genom svarta tunnlar. Det är inget liv för en liten fjäril.

Torsdag
Inspelning i en kohage. 20 stycken Highland Cattle och ett filmteam. Lite scary.

Lördag
Vi upptäcker att det bor en rådjursfamilj utanför huset. Dom knatar runt på den lilla växtbeklädda sluttningen här utanför och äter och fiser. Fint!

Söndag
Världens största spindel kryper runt i vår soffa. Hjälp! Djurpolisen Johanna lyfter ut den stora krabaten i friheten. Ett smärre hopp på 10 meter från balkongen borde den väl ha klarat? Kan spindlar slå ihjäl sig? Känns som att dom är för lätta för det. Kanske från Eiffeltornet?

Det här rådjuret fotade jag. Bilden är tagen precis utanför huset.

 

Efter en timmes väntan tittade Bambi in i kameran och jag fick den här bilden.

 

Sitter och klipper i min lilla bur. Aviden sköter sig bra, har inte hängt sig en enda gång idag, och det är ovanligt.
Borde fira, men har inget att fira med. Har redan ätit upp dagens risifrutti. Oh lord. Kanske slår till med en kopp choklad i fikarummet.

Nu har vi galet mycket att göra här på kneget. Massa material som ska klippas och färgkorras.

Har spelat in tre dagar den här veckan igen. Sista dagen var vi ute i en kohage som vi hittade. Det var buskarna i hagen vi ville åt, men boskapen gick ju inte att ta miste på. Ett stort gäng långhåriga, robusta kreatur som misstänksamt spanade in oss när vi tjoade i buskarna. Dom hade jättestora horn och när en av dom ställde sig upp och vädrade åt vårt håll bara 15 meter bort tänkte jag att nu är stunden kommen. Tack gud det har varit trevligt att vandra här på jorden. Jag kanske inte har hunnit åstadkomma så mycket men kul har det varit!

Sen började jag genast undersöka närmaste flyktäg ut från hagen. Ingen nödutgång och inga lampor som lyser längs golvet, bara en jävla massa gräs och koskit.
Mitt i min planering för hur man bäst räddar livhanken i en fight mot tjugo stycken Highland Cattle var det dags för tagning. Bara att titta åt ett annat håll och låtsas som om det regnar. H sa att jag inte hade något att oroa mig för, bara man inte har röda kläder på sig. Najs. Jag och min röda duffel lyste upp hela kohagen.
Nåväl, kossorna verkade inte bry sig, och jag glömde faktiskt bort dom efter en stund.
Dom var faktiskt ganska fina, och jag hade gärna klappat!  Ser lite ut som en blandning mellan lejon och ko.

 

Här är några bilder på vårt nya bo: