Skärmarskräck
Skärmarbrink har blivit skärmarskräck.
Här om natten låg vi sömlösa efter att ha tvingats lyssna till skriket från ett rådjur som blev styckat av en räv, precis nedanför balkongen. Rävar tar ju rådjur, så det är väl naturens gång, men det värsta var att skriket var så hjärtskärande och mänskligt. Övervägde att ringa polisen, och när jag bestämt mig för att göra det slutade rådjuret skrika och hade förmodligen gått en tragisk död till mötes genom tusentals bett av en ond räv.
Kände sån fruktansvärd ångest över detta hela natten och dagen därpå, och grät i omgångar över att jag borde försökt rädda rådjurskidet. Men yrvaken mitt i natten tänker man inte alltid helt klart. Panikslagen försökte jag sålla bland alternativen att gå ut och göra slut på rådjurets lidande själv, rädda rådjuret och försöka laga det, ringa polisen och be dom ingripa eller bara låta den grymma naturen lunka vidare.
När rådjuret väl slutat skrika skämdes jag fruktansvärt över att ha valt det senaste, enklaste alternativet.
Jag mår fortfarande jättedåligt över det här och gråter när jag tänker på det.
Kommer aldrig mer överväga att ingripa om någon ropar på hjälp, utan bara göra det.
För det var ju precis det rådjuret gjorde.
Förlåt.
Det var förmodligen den här mammans unge som föll offer
för räven. Den här bilden tog jag några dagar innan just
utanför huset. Ungen var i närheten men kom aldrig med på bild.
