WHERE MY BLUE BIRD FLIES

Vet inte hur jag ska uttrycka mig, men om jag skulle prova skulle det antagligen låta något i stil med hej hej hemskt mycket hej, jag känner inte igen mig själv, för det är första gången på tio år som jag älskar en bok, finner mening i att dansa och koka makaroner samtidigt, och sann lycka i att fundera över hur vårvärdet verkligen känns.

Jag skriver musik, inte för någon, men jag gör det. Det blir några rader vardagslyrik här och där, tankfulla rader om allt man kännt men inte förklarat för sig själv. Livets längtan efter sig självt.

Möter motgångar med lite mera kraft, skrattar lite mer innerligt åt det som är kul i livet.

Kanske låter som klyschiga, uppenbara sanningar om en strävan efter en perfekt tillvaro, men det är faktiskt på riktigt.

Nu ska jag läsa boken om Majbritt och hennes kärlek till undulater. I sista kapitlet rökte hon och Doppler gräs och tappade bort en älg, sen gick dom barfota i bräcklig morgondagg.


Godnatt.