HUNDRASIDORSBRUTALITET FÖR SÄMJAN
Det är ett jävla roddande i grannskapet runt om på kvällarna. I lyan ovanför bor en galen tant som möblerar, spikar och dammsuger mitt i natten, och afrikanerna i hyddan intill vår brukar lira bongotrummor, bråka och ha tv:n på omänskligt hög volym. Ibland kan det vara svårt att höra från vilket väderstreck oljudet kommer ifrån, men då får man chansa på någon potentiell vägg och köra hårt. Hämden brukar bestå av ett par minuters hackande med gardinstången i taket, eller några härliga, välriktade dunk i väggen, oftast med hjälp av Da Vincikoden eller någon annan tung lektyr. Pocket är för mesigt, bibeln för kompakt. Stora fotoböcker är av rätt kaliber, men oftast för dyrbara för kompetent väggvåld. Man vill ha en yta som får väggar att gunga och rutor att skallra, utan att för den delen göra fysiska avtryck på spelplatsen. Hundrasidorsbrutalitet och hårdpärmssadism, det är mycket som ska stämma om man vill få till en ultimat tillrättavisning som folk begriper.
Läs även andra bloggares åsikter om Högljudda grannar, Da Vincikoden
Kommentarer
Trackback
