WHERE MY BLUE BIRD FLIES

Hej. Vad händer? Har hört att vissa undrar. Jag är kass på att blogga med rätt frekvens, bra på att ägna mig åt annat just nu. Varit i Stockholm och jobbat som redigerare en vecka. Verklighetsflykt och ett nedslag i en kokande gryta som gud glömt kvar på plattan. För i jämförelse med Luleå bubblar Stockholm. Det är härligt, tycker jag ett år efter att ha påbörjat den mentala processen med att acceptera Stockholm som territorium och tillhörighet. Jag börjar närma mig en förälskelse, men är inte där än. Jag står på språngbrädan från en plattform av misstro, i gränslandet mellan bra eller anus, hissa och dissa och hit or miss. Och hjärtat slår ett litet extra slag ibland när jag vandrar längs någon vacker gata, full av idioter och underbara människor på samma gång. Kanske älskar jag dig en dag.

Och alla väger leder tillbaka till Luleå. Urskogen där allt började. Återvände för ett par dygn sedan, och tror jag har dragit på mig en förkylning. Den är där, men vägra visa hela nyllet. Vore bäst om den bara tog mig med storm och passerade som ett riktigt oväder, och inte småduggade så här. Den 4 januari går flyget till Indien och ett kvarts års äventyr. Jag vill inte snörvla i palmlunden eller ha ont i halsen av något annan än stark mat. Det går inte.

Jag är blomblad för vinden. Lyder under inga andra regler än den luftströmmen virvlar fram för stunden. Nästa vecka för den mig tillbaka till civilisationens vagga dit mitt ambivalenta inre längtar. Lite.