FÖR EN LÅNG LÅNG TID
Jag såg just något som fick mig att komma ihåg. Det påminde mig om att vara rädd om mig själv och akta mig. Det är ju så jävla lätt att låta sig invaggas i nån fjäderlätt dimma. Jag pendlar mellan att tro och totalt förkasta. Jag gillar Ellens liknelse om den där servetten som får en liten bit bortriven åt gången. Till slut finns bara en skrynklig, osymmertisk bit kvar utan vare sig början eller slut, och jag vägrar bli den igen.
Den finns alltid någon som skrivit en låt om den känsla man har. Idag är det Håkan.
Håkan Hellström - För en lång lång tid
Kommentarer
Trackback
